Författare: riassida

Hur beter sig din hund när det plötsligt dyker upp en stor hund i vägkröken, en cyklist swishar förbi eller ett kastrullock ramlar i golvet bakom den. Hoppar till och flyr, gör ett utfall och skäller eller fryser till och blir stilla. Självklart reagerar de allra flesta, både hundar och människor på plötsliga händelser, konstigt vore det annars, men det räcker ofta med en kort ”startel”-reaktion. Är det något som skramlat eller farit upp framför våra hundar vill vi att de ska vara modiga och nyfikna, lugnt och metodiskt undersöka vad som hänt och sedan oberörda gå vidare.

Hur min hund hanterar sådana här situationer beror på många faktorer. Genetiken spelar roll, det finna skillnader i aktivitetsnivå hos olika raser och också mellan individer i samma ras som gör att vissa reagera snabbare och andra långsammare. Att detta till en del är ärftligt har visats i försök med råttor, intensiva råttor får intensiva avkommor och lugna råttor får lugna avkommor.

Andra faktorer som spelar stor roll är tidigare erfarenheter, speciellt i unga år, här har vi nytta av väl genomförd miljöträning och socialisering. Skrämmande händelse sätter spår och påverkar hur individen hanterar liknande händelser i framtiden.

Hormoner spelar en stor roll.  Vid stressreaktioner produceras adrenalin, noradrenalin och kortisol men även sköldkörtelhormonet tyroxin och testosteron är med i spelet. Om hunden redan råkat ut för ett antal stressande händelser den senaste tiden finns risken att den inte återhämtat sig och homonbalansen är rubbad, stresshormonen ligger högt, nästa reaktion riskerar då att bli snabbare och starkare än vad den skulle blivit med hormoner i balans. Unga hundar har ett handikapp här då deras hormoner åker bergochdal-bana under ”tonårstiden”.

Hur hunden hanterar de plötsliga eller på andra sätt skrämmande händelserna beror alltså på genetik, erfarenheter, och personlighet. Hur vi tränat hunden och vilken relation vi har finns också med i bilden, framförallt kanske för vilket beteende som blir en följd av händelsen.

Hundens sätt att reagera kan grovt delas in i två grupper, den som reagerar aktivt med flykt eller försvar eller så är reaktionen passiv, den underkastar sig, accepterar obehaget. Dessa kalla för aktiva eller passiva copers (to cope=klara av). Den aktiva copern försöker ta kontroll över situationen genom att göra något, hota, skälla, bita, det som krävs för att klara av hotet. En passiva coper accepterar att det inte går att kontrollera hotet, håller sig undan eller underkastar sig. I en undersökning av polishundar (Horvath 2007) gjordes mätning av kortisolhalten hos hunden efter ett hotfullt möte med främmande person. De hundar som reagerat med passivitet eller rädsla hade förhöjd kortisolhalt men de med aktiv reaktion i form av hot/utfall/aggression inte hade någon märkbar höjning av stresshormonet. Känslan av att ha kontroll är lika viktig för djur som för människor.

Alla individer har möjlighet att bli både typerna av coper, för en del kan det avgöras i situationen hur reaktionen blir, andra är mer påverkade av gener och erfarenheter och reagerar alltid på ett likartat sätt.  De hundar som varit utsatta för tuffa livsvillkor eller chocker kan vara i ett tillstånd av ”inlärd hjälplöshet”, dessa individer kan finna sig i att utsättas för riktigt hälsofarlig stress utan att försöka undkomma den, liksom t ex misshandlande kvinnor eller krigsfångar. Inlärd hjälplöshet är väl dokumenterad i forskning och kan i vara ett mycket allvarligt tillstånd som förkortar djurets liv.

Ett annat sätt att beskriva djurs personlighet (även människa är ett djur) är som typ A eller typ B. A-typen är intensiva personligheter, otåliga, tävlingsinriktade, ambitiösa, de vill ha kontroll och B-typen är dess motsats. A-typen¨, som är vanligast, är mer disponerade för hjärt- och kärlsjukdomar pga de snabba och återkommande adrenalinpåslagen. Hos djuren i gruppen aktiv coper ses samma aktivering i binjuremärgen och också en förhöjd produktion av dopamin. Medel till hög halt av dopamin gör att vi söker njutning, belöningar. I B-gruppen aktiveras binjurebarken som producerar kortisol och risken för försvagat immunförsvar finns. Dopaminnivån är låg hos en passiva coper, har man inte behov av en nutning/belöning är det då svårt att motivera ett beteende.

Vi kan hjälpa våra hundar att klara plötsliga händelser på många sätt. Vi pratar mycket om att se till att våra hundar har en av-och-på-knapp, att de kan koppla av och vänta när det behövs, vi tränar stadga och passivitet som ses lika viktig som aktivering. I en artikel i Hundsport Special (nr 2, 2019) berättar Ingrid Tapper om en studie på hundar för att se hur de hanterar komplicerade händelser efter ha fått vara passiva på olika sätt. Forskarna hade tillgång till en grupp hundar som alla var tränade i att sitta kvar på kommando i tio minuter vilket kräver självkontroll och behärskning samt att kunna vistas i sin bur i flera timmar, vilket inte kräver någon behärskning eller kontroll, bara att acceptera att vara där man är. Hundarna deltog i två försök, i det första fick hälften av hundarna sitta still på kommando i tio minuter, den andra hälften fick sitta i bur. Därefter fick hundarna försöka lösa en olöslig uppgift. De hundar som suttit på kommando gav upp försöken tidigare än de som väntat i bur, vilket tolkades som att hjärnan blir trött av att fokusera självkontroll. I nästa studie gjordes samma indelning i grupper som satt på kommando och i bur. Hundarna fick därefter gå in i ett rum där en aggressiv hund fanns i bur i den bortre ändan (skyddad av räcke). De hundar som väntat i bur gick inte fram till den arga hunden, de föredrog att undersöka den andra delen av rummet. De hundar som suttit med självkontroll på kommando försökte däremot angripa den arga hunden. Forskarnas slutsats blev här att självkontrollen gjort att hjärnan blev så utmattad att impulskontrollen försvann. Hundar som annars inte hade något emot främmande hundar kunde inte behärska sig och de orkade heller inte jobba med problemlösning mer än en kort stund. När vi tänker efter så fungerar vi människor likadant, det är svårare att tygla humöret efter en lång påfrestande arbetsdag och koncentrationen är nog inte alltid på topp när vi kommer hem på kvällen. Visst ska vi absolut träna stadga på olika sätt men också komma ihåg att ge hunden tid för återhämtning och lek samt förstå varför vår hund helt plötsligt skällde på den hund vi mötte efter ett träningspass med mycket självkontroll , den som aldrig brukar göra så annars.

En aktiv coper är nyfiken, initiativtagare som är pigg på alla möjliga aktiviteter husse och matte kan hitta på. Den tar plats i familjen, hörs och syns, och verkar hanterar stress mycket bättre än en passiva coper.

Kan vi hjälpa våra hundar att bli trygga, duktiga, aktiva copers? En hund som reagerar när något händer och vet hur den ska bete sig. Ja det finns mycket att göra här!

• Respektera din hund som den individ den är! Studera hunden när den inte är trött, stressad eller påverkad av annat, hur är din hunds personlighet?
• Lyssna på hunden när den kommunicera med dig
• Låt hunden ta initiativ, välja väg, starta lek eller säga till när det är dags att gå ut.
• Ge hunden tydliga rutiner, hunden blir trygg av att veta vad som gäller
• Berätta för hunden vad som ska hända, den förstår mycket av vad vi säger och förutsägbarhet är viktigt för att kunna välja ett bra beteende.
• Miljöträna valp och unghund
• Belöna alla val av bra beteenden, om hunden nosar i marken i stället för att stirra på den mötande hunden, väljer att gå en liten båge i diket osv belöna detta!
• Använd inte straff eller negativa metoder i samvaro och träning med din hund.
• Ge din hund lagom aktivitet i vardagen, undvik upprepade stresspåslag och planera regelbundet in tid för återhämtnig.
• Hundens beteenden styrs av känslor, låt den balansera det med att arbeta med hjärnan.
• Nyinlärning, problemlösning, nosarbete och kroppskontroll är stressreducerande och stärker också självförtroendet.
• Ställ rimliga krav på hunden, kräv inte att den ska klara av något ni inte tränat på, för lång tid eller i trånga miljöer utan möjlighet att komma undan.
• Avstånd är alltid viktigt, särskilt för unga hundar och rädda hundar. Tvinga aldrig hunden till något den visar tveksamhet eller rädsla inför, låt den närma sig i sin egen takt
• Var din hunds trygghet! Hjälp till om hotet kommer för nära inpå, avstyr möten som kan gå överstyr.
• Var själv lugn, hunden läser dig och påverkas av din sinnesstämning!
• Välj aktiviteter som hunden blir glad, modig och nyfiken av!

Fick ett uppdrag idag, att genomföra en promenad med min hund som om jag var ute och gick med en nära väninna. Tillsammans, kravlöst, närvaro, lyssna var några ledord att ta med sig. Rent praktiskt så tog jag Ria i sele och koppel. Ria är just nu i höglöp och behöver alla extra aktiviteter vi kan komma på men hon får inte springa lös på promenaderna. Rådet var att låta hunden bestämma väg, att titta på och fundera över vad hunden intresserade sig för under promenaden och bara låta det bli som det blir, utan förväntningar och krav. 

Vi gick upp i skogen och Ria fick bestämma väg där stigen delade sig i fyra. Hon börjar med att noggrant undersöka alla träd och buskar i nära stigen och kissar omsorgsfullt överallt där det finns intressanta dofter. Sedan tar hon naturligtvis raka vägen till ”roliga rundan” där hon brukar få vara lös och vi leker med pinnar, gömmer godis osv. Jag följer med och när vi kommer till platsen där vi brukar koppla loss stannar Ria och väntar. Jag stannar också, småpratar lite men inte förrän jag stryker henne över huvudet och förklarar att jag är ledsen, det går inte att få vara lös när man höglöper, så går hon vidare, lugnt och lite avvaktande. Efter tio meter försöker hon igen, stannar och tittar på mig, med hängande svans och ledsna ögon. Jag sätter mig på huk och smeker henne över huvudet igen, förklarar att vi inte kan springa idag. När jag reser mig går hon lugnt vidare, svansen åker upp igen och hon hittar en fin pinne att bära som hon stolt visar upp, vi håller den tillsammans en stund. När vi så kommer fram till bästa stället, ett igenvuxet grustag där vi brukar leka, busa och träna stannar hon igen men går snart vidare när jag säger ”tyvärr, inte idag, ledsen gumman”. För att se om det tröstar henne gör jag en invit till att gå av från stigen, det finns en otydligt trampad ”djurstig” som jag visar, Ria tar ledningen och undersöker noga mark och stenar efter den lilla stigen en stund, tills vi stöter på huvudstigen igen, då väljer hon att följa den och hittar en ny pinne. Glada och nöjda med skogsturen kommer vi fram till ett område med utbildningslokaler för vuxna och verkstäder. Det var fint väder vid lunchtid och därför ganska mycket folk som rör sig i området, ofta går vi där när det är kväll eller helg. Ria tycker normalt om de flesta människor men kan ibland vara något ängslig om någon beter sig ovant eller konstigt. Det som händer när hon nu får gå utan påverkan av mig var att hon viftar på svansen och tittar ömsom på mig och på den mötande när vi möter kvinnor, när det står en grupp män längre fram på gångvägen stannar hon och betraktar dem en stund innan hon går vidare, tar ingen notis om dem alls när vi går förbi. Likaså vill hon först stanna och titta när vi möter en man sedan brydde hon sig inte alls om honom när vi passerar. 

När vi närmar oss hemmakvarteret tycker Ria att vi borde nog träna lite kontakt och fotgående, matte kan ju såsa till sig annars, så hon tar initiativ till ett kort med effektivt träningspass, tills vi svänger in på vår gata, då är det dags att kolla lyktstolpar och staket igen, kan ju ha doftspår efter någon stilig hane.

Under vår promenad går vi tillsammans på lika villkor, ingen av oss ger den andra några direktiv om vad som ska göras, ingen ställer krav, vi frågar varandra och tar alla beslut gemensamt och respektfullt. Det känns verkligen att vi har en annan relation än den vanliga, med respekt och jämlikhet. Jag fick ny insikt om Rias behov av att ta in vilka hon möter på sitt sätt, på avstånd och under så lång tid hon behöver för att kunna hantera mötet. När Ria vill ”träna” så gör vi det så länge vi tycker det är roligt och lyckas riktigt bra. Inte någon gång under promenaden har hon häng eller dragit i kopplet. En bra erfarenhet som jag kommer att ta med mig. Naturligtvis kommer vi att fortsätta våra kravlösa promenader, vi väninnor.

Känner jag min hund? Som hund, som en representant för sin ras och som individ? Hur vet jag vem min hund är, hur beskriver man hunden, rasen, individen?

Beskriva djuret hund kan göras utifrån etologiska och zoologsiska begrepp, vad är specifikt för hunden som art. Rasen beskriv i rasstandarder där både mentala egenskaper och kroppsliga finns med. En del individer genomgår någon beteendebeskrivning som MH eller BPH. Viktiga för avelsarbete och intressanta för hundägaren. Dessa visar dock en ögonblicksbild, just idag, i denna miljö och med dessa människor runt omkring reagerar min hund på detta sätt i en specifik situation. Kanske skulle beskrivningen se annorlunda ut en annan dag.

Med det är individen jag lever med och den kan inte helt och fullt beskrivas med någon av ovanstående måttstockar. Jag kan tänka på hur min hund mår och fungerar fysiskt. Hur är hundens hälsa? Hur äter hunden, mycket, snabbt, eftertänksamt, kräset, sporadiskt, allt? Vill hunden springa, hoppa, brottas, är den lugn, vill strosa och nosa? Hög eller låg aktivitetsnivå?

Jag kan beskriva min hund utifrån vår relation. När är vi nära, vid mys i soffan eller vid träning och lek? När känner jag hundens tillit till mig, hos veterinären, på utmanande äventyr i naturen eller i högljudda miljöer? När behöver jag min hund och varför? Vad förväntar sig hunden av mig? Hur jämlikt är vårt förhållande, värdemässigt och ansvarsmässigt? När och om vad bestämmer du och när får hunden bestämma? Vad har min hund för roll i familjen, för alltid valp/barn, jämställd vuxen, följare eller ”medarbetare”?

Om jag känner min hund väl kan jag beskriva den utifrån de specifika egenskaper den har som individ. Vad gör min hund glad? Är det sociala sammanhang, bekräftelse från familjen eller nära, är det att klara en utmaning, är det att få utlopp för energi, eller…? Vad gör min hund ilsken? Orättvisor, felbehandling? När blir min hund nyfiken? Nya möten, dofter, miljöer, ljud? Vad gör hunden frustrerad? Missförstånd, resursbrist, misslyckanden? Är min hund busig, hur och när? Vad gör hunden trött? Fysiskt och psykiskt? Vad gör hunden modig? När är hunden stolt? När är den skeptisk? Har hunden någon gång varit euforisk?

Märklig fråga, eller…? När är hunden vuxen? Vi svarar gärna med att ange ett antal år, vid två års ålder är hunden mentalt vuxen säger vi och för några raser, ofta storvuxna, så lägger man till ett eller två år. Vissa hundägare hävdar att deras hund aldrig blivit vuxen. Ofta handlar det då om att hunden inte slutat bita sönder saker, att den får anfall av ”valprus” mm.

Ett annat sätt att ange vuxenhet är att se till könsmognad, men det ligger inte lika nära till hands för oss mattar och hussar att göra. Vi tycker heller inte att våra egna barn är vuxna när de når tonåren.

Någonstans har jag en gång läst att psykologiskt vuxen är människan när hon kan sätta andras behov före sina egna. Enligt den definitionen är vi då vuxna när vi kan ta hand om ett barn, men vi vet ju att det finns många som aldrig når vuxenhet på det sättet och ändå är vuxna i lagens mening. Samhället har bestämt att vid en viss ålder är människan vuxen, myndig, ungefär på samma sätt som vi säger hunden är vuxen vid två års ålder, fast vi vet att vissa hundar beter sig som slynglar trots att de fyllt både 4, 8 och kanske t o m 12 år (känner en sådan).

Får din hund vara vuxen? Den frågan fick jag som kursdeltagare för en tid sedan. Helt relevant fråga, tillåter vi våra hundar att bli vuxna på riktigt? Hur många är det inte som förminskar sina hundar genom att kalla sig själva för ”mamma”och”pappa”, pratar barnspråk med hunden eller låter hunden ”prata barnspråk” genom sin ägare. Många raser har också ett framavlat utseende som understryker barnsligheten, stora ögon, runda huvuden, hängande öron och korta, trubbiga nosar, neoteni kallas det för inom evolutionsbiologin när ett vuxet djur behåller egenskaper från ungdomsstadiet. Det finns forskning som tyder på att våra hundar är en ”utvecklingsstörd varg”, så det kanske är kört genom aveln, hunden kanske inte kan bli vuxen. Eller..?

Åter till kursen, fantastiska Sandra Tellström rede ut begreppen åt oss. Vuxen blir hunden när den får ”göra saker på riktigt”. Det hunden gör på riktigt är utmaningar som ligger nära hundens grundläggande behov och det specifika egenskaper som just den rasen och individer framavlade för. Sandra har draghundar så hennes hundar blir vuxna när de får ut på fjället och dra i spannet, långa sträckor kör de i ur och skur, sover tillsammans ute på fjället, kämpar, stretar, samarbetar för att flocken ska ta sig fram till målet. En tik som får valpar blir vuxen, att paras och föda fram en valpkull är sannerligen en bedrift ”på riktigt”. För jakthunden är det helt säkert ett vuxenjobb att jaga tillsammans med sin människa. Men vad gör alla våra brukshundar och framförallt sällskapshundar vuxna (och med bruks- och sällskaps menar jag främst hundens funktion. roll, inte rasen), vad får dem att bli vuxna? Räcker ett lydnadspass, är det ”på riktigt”, eller är det för att roa hundägaren? Hur på riktigt är agility, freestyle eller rallylydnad? Troligen är nosarbete lite mer på riktigt för de flesta av våra hundar, men vilka utmaningar och ansvar ger vi dem? Får de vara vuxna i det arbetet?

Vill vi att hunden ska vara vuxen och fungerar det i samhället att vi tillåter hunden att utföra sitt vuxenarbete? Min egen ras larmar, alltså skäller ljudligt när något händer i omgivningen. Olika individer tar sig an denna arbetsuppgift olika ambitiöst men de flesta larmar på något sätt, en del till den milda grad att det inte går att stoppa dem, något som ibland naturligtvis blir till stora problem för hundens familj. hundägaren tycker såklart att det är hemskt att hela tiden störa grannarna och försöker hitta allsköns metoder och hjälpmedel för att få stopp på oljudet. Hur mår den hund som inte får utföra sitt arbete, sitt kall? Hur skulle jag själv må om jag inte fick vara vuxen, om ingen tog mig på allvar, om jag inte fick visa att jag faktiskt kan arbeta och ta ansvar? Om jag vet att jag är expert på en syssla, skulle jag då nöja mig med att göra något annat, som jag inte tycker jag är bra på, som inte är roligt, bara för att bli sysselsatt och helst lite trött?

Ju mer jag funderar kring detta ju fler frågor dyker upp. Det naturliga svaret på dem alla borde vara något i stil med att ”låt inte folk få skaffa sig hundar om de inte förstår hundens beteendebehov, vallhunden måste få valla, alltså ska den bara säljas till fårägare”. Men det är nog ändå inte så enkelt, som vanligt så många faktorer som samspelar det som blir hundens vardag och liv. Jag kan bara önska att fler får frågan ”vad gör din hund vuxen, vad får den göra på riktigt”, och på allvar ger sin hund ett arbete efter behov och kompetens.